Som skräcknovell betraktat måste jag tyvärr säga att jag inte blev jätteimponerad av Dödsängeln. Det beror nog mest på att jag gillar att bli skrämd, eller åtminstone en smula äcklad, när jag läser skräck, och jag blir inte rädd av totalt overkliga scenarion. (Se t ex min näst intill totala sågning av merparten av novellsamlingen De odöda... Inte många pulshöjare eller kräkreflexer där...)
Men bortser man från den i mitt fall totala avsaknaden av pulshöjare så är novellen bra! Novellen är, såklart, välskriven och genomtänkt, men den är lite kort! Jag hade gärna läst mer, och tolkat mindre, så att säga.
Som mardröm betraktad: Skulle skrämma skiten ur mig. Som novell betraktad: Mje. Lite halvgemytlig läsning som jag gärna ägnat mig åt lite längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar