Min mormor hälsar och säger förlåt, Fredrik Backman

"Elsa är sju år gammal och rätt störig. Eller hon uppfattas i alla fall så eftersom hon inte är helt blåst i skallen och den gällande samhällsnormen är ju att sjuåringar ska vara det.
Mormor är hennes bästa vän. Hennes enda, faktiskt. Mormor brukade vara ett geni och jobba som kirurg, men nu kör hon bil utan körkort och står på balkongen med öppen morgonrock och skjuter på oanmälda besökare med paintballgevär.

Folk säger att hon är annorlunda. Galen. Men mormor har ett hemligt språk och ett eget kungarike, "Miamas", och där är allt annorlunda. Det är dit mormor tar med Elsa när Elsas föräldrar skiljer sig och när Elsa blir slagen i skolan för att hon inte är som alla andra sjuåringar. Miamas är deras frizon, tills mormor en dag blir sjuk och får veta att hon är döende." (Källa: Bokus.com)

De enda likheterna mellan den här boken och En man som heter Ove är ett underbart träffsäkert språk i en underbart välskriven bok. Precis som när jag läste om Ove så växlar jag mellan att skratta högt och gråta floder. Är man en smula vekhjärtad, som undertecknad, kan det ta lite tid att läsa den här underbara boken, för man orkar helt enkelt inte med mer än något kapitel åt gången innan lilla hjärtat håller på att brista.

Elsa är en karaktär som skulle kunna vara vilken vuxen människa som helst. Genomklok, missförstådd och trasig.

Helt enkelt en underbar bok. Igen.