Plask.
Plask.
Plask.
Frank Kellys hjärta slog med lugna, trygga slag. Delarna var inte inslagna i något den här gången. Han hade inte ens brytt sig om att tynga ner dem. Havet skulle ta hand om dem på ett eller annat sätt.
Kanske skulle de spolas i land igen. Rakt i famnen på en solbadande turist. Kanske hängde små ledtrådar kvar vid de döda delarna och kunde härledas tillbaka till honom."
Jag önskar att det där stycket var det mest obehagliga i den här novellen. Så är inte fallet. Precis när man tror att nu kan det åtminstone inte bli värre, så blir det värre. Och sen ännu värre.
Man går från äckel till ångest över att förlora ett barn, tillbaka till äckel och sen till "men... vafan?", och så en runda till med äckel.
Makalöst obehaglig novell, och det är i allra högsta grad en positiv egenskap! Den hade kunnat bli en fantastisk bok dessutom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar