Michael Connelly, Svart eko

Adlibris skriver om Svart eko: "Hieronymus "Harry" Bosch är polis i Los Angeles, beryktad för sina okonventionella och ofta hårdföra metoder. I Svart eko är han suspenderad från den centrala mordkommissionen i LA efter en kontroversiell dödsskjutning och får som brottsutredare i Hollywood hand om ett skenbart banalt fall. En uteliggare och missbrukare hittas en morgon död i ett gammalt cementrör vid stadens vattenreservoar. Det visar sig att den döde är en av Harrys krigskamrater, en "tunnelråtta" med uppgift att blåsa ut de underjordiska försvarssystemen under byarna i Vietnam" 

Jag var lite skeptisk innan jag läste den här boken, utan att egentligen veta varför, men jag fick så jag teg. Det tog bara en kort stund innan jag insåg att det här var en bok precis i min smak. Huvudkaraktären påminner lite om Jo Nesbös Harry Hole, vilket jag tror är en orsak till att jag gillar boken.


Det jag känner att jag har lite svårt för är det faktum att boken är skriven av en man, och att det märks så tydligt. Jag kan inte riktigt förklara vad det är, men män har en tendens att skriva väldigt "rakt på sak" på ett vis jag inte riktigt gillar. Jag föredrar det kvinnliga sättet att skriva, där man mer insinuerar det man vill ha sagt...


Men bokens story håller, den är inte full med hål. Boken är välskriven och handlingen är intressant, man blir nyfiken på vad som kommer hända härnäst och slutet är faktiskt oväntat! En sak som är lite tradig är dock att boken fortsätter en god stund efter att själva intrigen lösts upp, man kunde ha skrivit slutet lite bättre om man ser det ur den synvinkeln.


Jag ser fram mot att läsa fortsättningen, och är glad att det finns minst 13 böcker till, vad jag förstått!

Andreas Roman ger bort sin bok gratis

Klicka här för att ladda hem boken "Vargen och kättaren" GRATIS!

Hyvens kille, den där Andreas

Johan Theorin, Sankta psyko

Sankta psyko är ur en helt annan kategori böcker än dom Theorin skrivit hittils.

Bokus skriver om boken: "Gläntan är inte riktigt som andra förskolor. Det ligger på andra sidan muren till Sankta Patricia - med öknamnet Sankta Psyko - ett säkerhetsklassat sjukhus där psykiskt störda våldsbrottslingar vårdas. Gläntan är Sankta Patricias egen förskola, där patienternas barn vistas för att under noggrann övervakning få träffa sina föräldrar. En av Jans uppgifter blir att eskortera barnen genom de underjordiska gångarna som förbinder förskolan med besöksrummet på kliniken.

Jan är en duktig pedagog, men han har också hemligheter. Han har inte avslöjat för någon vad som egentligen hände nio år tidigare, när lille William försvann från den förskola där han då arbetade. Han har inte heller berättat varför han var så angelägen om att få tjänsten på Sankta Patricia: att det har att göra med att Alice Rami, den egensinniga sångerskan som han varit besatt av sedan tonåren, är patient på sjukhuset . Är något av dagisbarnen hennes? Jan är förbjuden att fråga, men lockelsen att hitta en väg in till de slutna avdelningarna och möta Alice igen växer.

En natt när barnen sover djupt hämtar Jan nyckeln till källardörren, låser upp och börjar gå nedför trappan som leder in till Sankta Patricia."

Jag är lite besviken på den här boken, men det har inget med kvalitén på boken att göra utan snarast mina förväntningar. Jag har älskat Theorins tidigare böcker och hade hoppats att den här skulle vara lika bra, men jag är tyvärr besviken.

Boken är välskriven, och handlingen i sig är det inget fel på. Handlingen håller och är inte full med hål eller lösa trådar, på det viset är det absolut inget fel på boken. Det som gjorde mig besviken var att det är mer en psykologisk thriller än en kriminalroman som jag förväntat mig. det är GIVETVIS helt mitt eget fel eftersom jag inte brydde mig om att läsa något OM boken innan jag läste den, jag har en tendens att ge mig på allt nytt som mina favoritförfattare kommer ut med, och förvänta mig att det är samma lika som innan.

Gillar man psykologiska thrillers ska man absolut läsa den här. Annars ska man låta bli.

Som jag har längtat!

Änglamakerskan, Camilla Läckberg

Änglamakerskan handlar om Ebba, som efter många år återvänder till det hus där hela hennes familj försvann under mystiska omständigheter. Polisen får ett anonymt tips om att de bör åka till Valö, där familjen bor, och när de kommer dit finns inte en människa på plats, utom lilla Ebba som är ensam kvar.

Nu är Ebba vuxen och har återvänt till Valö, men någon verkar inte vara nöjd med det och Ebba och hennes man blir utsatta för flera attentat vilket gör att polisen Patrik och hans kollegor öppnar upp det gamla fallet med den försvunna familjen för att försöka hitta ledtrådar.

Jag gillar inte recensioner som är odelat positiva, och jag gillar definitivt inte att skriva sådana, men jag har inget val. Det finns ingenting i den här boken som går att klaga på, inte ens ett litet stavfel.

Bokens handling är intressant, och man vill hela tiden läsa "bara ett kapitel till". Handlingen håller, den är inte full med märkliga hål, och i slutet blir allt plötsligt solklart. Slutet är dessutom sådär oväntat som jag vill att det ska vara i en kriminalroman. Bokens handling varvar intressant historia, både påhittad och verklig, med nutid och kriminaldrama vilket gör att man hela tiden har flera handlingar att följa parallellt.

Läckberg vet hur man skriver en bok, den saken är klar, och nu får jag sätta mig och vänta på nästa...


Dessutom fullkomligt älskar jag det faktum att hon döpt Expressens politiska reporter till "Sven Niklasson". Underbart.

Den här mina vänner, ska ni köpa.

Jag har läst "Plock Plock" redan för flera år sedan när Caroline vann novelltävlingen med den, och den är utan problem värd att läsa!

Man läser med skräckblandad förtjusning, och en stigande känsla av äckel i halsgropen. Man vill inte veta mer, men man kan inte sluta läsa.

Nefilim, Åsa Schwarz

Bokus skriver om Nefilim:

Miljöaktivisten Nova gör inbrott hos Vattenfalls VD för att skriva slagord på väggarna. Nu ska en av Sveriges största miljöbovar äntligen få vad han förtjänar. Men någon har hunnit före. I sovrummet finner hon lägenhetens innehavare brutalt mördade som i en scen från helvetet.

Nova flyr från platsen men lämnar spår och blir snart misstänkt för morden av polisen. Hon försöker själv ta reda på vem mördaren är och varför denne verkar följa hennes egen lista på miljöbovar. Frågetecknen blir allt fler. Varför återkommer ständigt referenser till Syndafloden och Noas ark? Vem har genomsökt Novas hus i Gamla stan? Var hennes mors död verkligen en olycka? Vem försöker sätta dit Nova för morden?

Nefilim är den första boken om Nova, men den andra som jag läser eftersom jag började i bakvänd ordning. Jag släpade med mig boken på semestern och ångrade bittert att det var den ENDA boken jag tog med mig eftersom jag mer eller mindre sträckläste den.

Boken är välskriven. Den har samma "märkliga" indelning av kapitel som uppföljaren En död ängel har, men jag börjar vänja mig och gilla det. Det märks att författaren vet vad hon pratar om när hon skriver om sånt där datajibberish som undertecknad inte begriper ett jota av (inte så svårt att imponera på mig mao.) och det gör historien intressant. Intrigen håller och är välskriven, boken är spännande och det enda jag saknar är ett oväntat slut, men det faktum att jag redan läst uppföljaren KAN ju vara en orsak till att det oväntade uteblir, så jag får nästan skylla mig själv.

MEN... Det är en sak som retar mig OERHÖRT med den här boken. I slutet får man se en mental bild av hur polisen Amanda går med sitt nyfödda barn och filosoferar över livet. Bra så. Bara det att uppföljaren till väldigt stor del går ut på att Amanda fortfarande är gravid! En bagatell, visst, men inkonsekvensen retar mig oändligt!

Bortser man från den lilla detaljen så är boken absolut värd att läsa, precis lika läsvärd som uppföljaren. Själv får jag sätta mig och vänta på ännu fler böcker om Nova. Har ingen aning om ifall det är planerat för fler, men jag hoppas verkligen det!

Om ni vill läsa en underhållande blogg

Så ska ni läsa Sofie Sarenbrants blogg! Oerhört underhållande med många vardagsskildringar. Just the way I like 'm.

Inkräktaren, Håkan Östlundh

Inkräktaren är den femte boken om polisen Fredrik Broman på Gotland. De tidigare fyra är, precis som den här, väldigt bra. Läs dom!

Paret Malin och Henrik bor på Fårö tillsammans med sina två barn. Henrik är fotograf och Malin driver en matblogg, och för att dryga ut kassan har de under sommaren hyrt ut sitt hus till semesterfirare medan de själva varit på fastlandet. När de kommer hem igen upptäcker de att det saknas saker i huset, och att någon bajsat i barnens leksakslåda. De märker också att ett flertal fotografier på familjen saknas från väggarna,och när Malin ska bädda om sängen hittar hon en av bilderna, och upptäcker att någon stuckit ut ögonen på alla som är på fotot.

Jag har ingenting att klaga på med den här boken. Handlingen är intressant och boken tar en och annan oväntad vändning. Även fast några av sidospåren är lite för uppenbara för att man ska falla i fällan (och tro att mördaren, för det sker ett mord, är någon annan än den är) så kommer slutet och levererar den berömda käftsmällen. Man har inte ens en chans att veta hur det ska sluta förrän man är mitt uppe i slutet, och även då finns det stunder av tvivel när man börjar undra om poliserna, och man själv, verkligen är rätt ute.

Jag tror att det här är det bästa slut jag läst på länge, om inte någonsin, om man ska se till hur oväntat det är. Man står som ett stort frågetecken och undrar vad fasen som hände. SÅ ska en bok sluta.

Inkräktaren

Mycket bra sällskap i sängen!

Gästbloggare, Jan-Erik Ullström

 Inför det här inlägget av Jan-E fick jag i uppdrag att ge honom ett valfritt ord som han sedan skulle spinna loss på. SKOJ, tänkte jag, och fick något slags hjärnblödning... Jag valde SOCKERÄRTA som mitt valfria ord. Det borde ju bli lagom annorlunda och utmanande, tänkte jag. Det blev det ju... När jag sedan insåg att alla andra hade valt helt normala ord fick jag ångest och undrade om jag verkligen är tokig på riktigt?? Varför kan jag inte bara vara normal... Lite mer som alla andra...

Men Jan-E styrde upp det på ett mycket förnämligt sätt, så nu känns det bättre igen! Håll till godo!

Sockerärta

Cecilia gav mig finurligt nog ordet ”sockerärta”. Dessa ärtor skall nu blandas med ”kreativitet”. Det här är vad jag ger tillbaka.

Givetvis skulle jag kunna slösa tecken på denna uråldriga födokälla, av vissa kallad Pisum savitum, men då skulle inlägget bli ofantligt tråkigt. Så istället för att missbruka sökmotorerna, låter jag fantasin och det metaforiska tänkandet ta vid. Med andra ord är det redan här kreativiteten som tar över, för att kunna väva samman trådarna. Det som oftast ser ut som ett slumpmässigt trassel, behöver nödvändigtvis inte alltid vara just det. Min första tanke är givetvis symboliken i att ärtorna ligger i sin skida och väntar på frigörelse. Precis så som många av våra drömmar ligger de dolda och växer till sig. Men vad händer om ingen skördar dem? Jag växte upp utanför stadens gränser och vet vad som händer med ärtor som ingen vill ha. Vad som sker om en dröm inte får bekräftelse.

Har du någonsin ätit en sockerärta som fått mogna alltför länge? Troligtvis inte. De gror nämligen bara till en viss punkt, innan de snabbt vissnar ned och återgår i det kretslopp som väntar oss alla. Där förmultnar de och ger näring åt en ny generation. Det är samma med de drömmar vi bär på. Vissa skördar vi och njuter av. Andra blir kvar i våra sinnen och förgås. De vissnar ned och blir näring åt olika saker. Ärtans energi kan lika gärna göda ett ogräs. Ouppfyllda drömmars sönderfall kan nära nya drömmar, lika väl som det kan ge utrymme för bitterhet, avund och hat. Nu kanske du tycker att jag är pessimistisk? Att jag ser på det iklädd glasögon av just bittert glas? Inte alls. Jag är ingen sorgebärare. Jag kan vara gladvundsjuk, men aldrig hatisk. Det skulle min fantasi aldrig tillåta.

I detta nu sitter jag med en ihärdig smärta på grund av diskbråck, artros och stenos i ländryggen. Ingen smärtlindring biter och vårdgarantin har försatt mig i dess motsträviga bakvatten. Jag har till och med svårt att skapa detta inlägg, utan att konstant vrida och vända på mig. Hade jag inte haft min kreativitet, hade jag troligtvis gråtit mer än jag gör. Svurit åt livets orättvisa och beklagat mig över att Twitter är så segt. Några inre öronfilar senare ler jag dock. Skärp dig! Mitt sinne är intakt. Jag skapar konstant. Om inte vid datorn, så i hjärnan. Allt kunde ha varit enormt mycket värre. Jag tror inte att jag behöver gå många steg utanför dörren, för att stöta på någon som i mina ögon har det sämre. Allt beror givetvis på det läge vi förväntar oss, men jag lider inte. Jag väntar.

 2009-01-01 skördade jag en sockerärta. Jag hade själv sått fröet årtionden tidigare, men jorden var karg och vattnet surt. Förutsättningarna var hemska, men det som växer på kalt fjäll är både vackert och envist. Trots detta vågade jag plocka och smaka på min dröm. En dröm jag inte ens visste fanns. En längtan inombords. Min kreativitets förtryckta rop på hjälp och en fantasis kamp för överlevnad. Jag skrev ”Vägen till Umbria”. Är jag oklar? Boken har alltid funnits inombords. Alla de böcker som nu står på kö har skapats under min levnad, genom min levnad. Vi kan alla bära på drömmar som tar upp hela vårt inre, men vi ser dem inte. Likt sockerärtans boning finns det ett hölje i vägen, som döljer det vi bara kan ana. Öppna upp det höljet. Dock inte för tidigt. Helst inte för sent. I detta nu skapar jag en psykoligisk thriller. Ingen sci-fi. Ingen fantasy. Även om Elisabeth Rehn drömmer väldigt skruvade och sinnrikt metaforiska drömmar, så är den likt ”Vägen till Umbria” en resa inom oss själva. Vilka är vi? Vem är du? Är du den du tror? Ta reda på det. Skörda det du bär på, innan det är för sent.  Gör det nu, innan det vissnar ned och blir grogrund för ogräs och annat, som lätt kan sprida sig bland vänner och älskade. Mänskligheten kanske överlever allt, men vad överlever mänskligheten?

Jag älskar att bara sätta mig så här och sträckskriva. Låta kreativiteten ta över och bara följa med på den underbara och lärorika resa det blir. Vägen är lång, det vet jag. Trådarna som skall bli min väv är spretiga och lika många som det finns möjligheter. Men jag är ”Vägen till Umbria”. Du förstår, det som oftast ser ut som ett slumpmässigt trassel, behöver nödvändigtvis inte alltid vara just det.

Love / Jan-E

Demonens död, Anne Holt

Demonens död är inte den bästa boken Anne Holt har skrivit. Det märks att det är en av dom första i serien om polisen Hanne Wilhelmsen, för karaktärerna är inte riktigt färdiga ännu, känns det som.

Boken handlar om polisen Hanne och hennes kollegor som dels försöker lösa ett mordfall på ett barnhem, och samtidigt försöka hitta den något missanpassade pojken som försvann från barnhemmet samma natt som mordet skedde.

Handlingen i boken är bra, men jag kan känna att pojken Olov är en smula överflödig, eftersom han egentligen inte har så mycket med storyn att göra när allt kommer omkring. Annars känner jag att det inte finns några "hål" i historien, utan alla trådar nystas upp innan boken är slut. Eftersom jag känner att en del av historien är lite överflödig så kan boken bli lite seg mellan varven, men det har ju mest med att göra att jag är ointresserad av detaljer som inte har med saken att göra. Bortser man från det så är handlingen intressant, och slutet är faktiskt riktigt oväntat, stort plus för det!

Man bör läsa den här boken eftersom den är en del i en serie,och man missar en stor del av karaktärernas skapande annars. Men struntar man i det, så kan man lika gärna hoppa över den, om man har något mer spännande att läsa. ( t ex Holts senare böcker, som är mycket bra!)

Vecka 36, Sofie Sarenbrant

Vecka 36 kom hem i brevlådan efter att jag vunnit den i en tävling på Facebook, och det är jag väldigt glad för, eftersom chansen att jag skulle ha läst den annars är minimal. Dels är författaren ganska anonym. Utan twitter hade jag nog aldrig hört talas om henne, vilket bara gör mig ännu gladare att twitter finns! Dessutom skulle jag troligen, om jag aldrig hört talas om boken, ta en titt på omslaget och tänka att det inte alls är vad jag är sugen på. Det ser nämligen ut som en sockersöt bok, och inte mord och blod! Det hade varit ett misstag, för den här boken är värd att läsa.

Vecka 36 handlar om vännerna Tobbe, Agnes, Johanna och Eric, samt Tobbes och Agnes dotter Nicole. De har firat en del av semestern tillsammans i Brantevik, men stämningen är spänd och vännerna beslutar sig för att försöka avsluta semestern på ett lättsamt vis, med karaoke på den lokala hamnkrogen. Försöket misslyckas dock och höggravida Agnes går hem tidigare än de andra vännerna, som strax följer efter och går till sängs.

På morgonen upptäcker man att Agnes aldrig kom hem,och jakten för att hitta henne sätter fart. Efter några dagar hittar man en död, före detta gravid kvinna, i vattnet, och man befarar att Agnes blivit mördad.

Det är absolut inget fel på handlingen i den här boken, möjligen med undantaget att den slutar med en cliffhanger! Handlingen är intressant, man vill veta mer, person och miljöbeskrivningar känns väldigt träffsäkra, och allt sånt där som man ska skriva ;)

Det enda jag kan känna lite såhär i efterhand är att slutet är lite för uppenbart. Man får en hint väldigt tidigt i boken, och trots att det läggs ut många alternativ till hur det skulle kunna sluta så vet man ändå att det inte kommer bli så. Jag hade gärna fått en sån där käftsmäll igen, när man TROR att man vet, och himlar lite med ögonen, och så slutar det helt annorlunda. Käftsmällen uteblir, tyvärr, men det är nog det enda jag skulle kunna klaga på med den här boken. Det,och det faktum att boken slutar med en cliffhanger då. Men det "problemet" är ju snabbt åtgärdat genom att man läser nästa bok, "Istället för dig", vilket är precis vad jag planerar att göra! (Vad är oddsen för att jag kan vinna den också? Ganska slim va?)

Läs!

Håkan Nesser gillar inte det där med kritik...

Jag hade ju tänkt ge mig på Nesser inom en inte allt för avlägsen framtid, men efter hans utspel mot en journalist som recenserade en av hans böcker på ett icke tillfredsställande vis vet jag inte om jag vågar...

Läs om det här, här, här och slutligen här.

Snart dags för en ny gästbloggare!

Vad ROLIGT!!

Den här gången är det Jan-Erik Ullström som ska blogga loss. Han ville att jag skulle ge honom ett valfritt ord, som han sedan skulle para ihop med kreativitet och sedan filibustra ihop ett inlägg om det han gör och vem han är. Jag valde "Sockerärta" och ser med spänning fram emot hur han ska spinna loss på det! Den 2/9 kommer han blogga loss här hos mig.

Jan-Erik är aktuell med del två av romanen "Vägen till Umbria", som går att förhandsboka nu!

Sockerdöden, Unni Lindell

Sockerdöden är ytterligare en fristående deckare med Cato Isakssen och Marian Dahle i huvudrollerna. I den här boken har dock polischef Martin Egge den största rollen, trots att han dör redan i början av boken. Polischefen blir först påkörd, men överlever och läggs in på sjukhus, där han sedan kvävs till döds.

Strax före har unga och svårt överviktiga Kari Helene börjat minnas vad som egentligen hände när hennes lillebror dog 16 år tidigare. Döden avskrevs som plötslig spädbarnsdöd, men Kari Helenes minnen säger något annat och hon kontaktar Martin Egge för att berätta vad hon minns.

Sockerdöden är bra. Den är välskriven och spännande, och absolut värd att läsa. MEN, jag tycker inte att den är lika spännande som några av de tidigare böckerna, och den känns stundtals lite seg. Något som Unni Lindell har koll på är däremot oväntade slut, och den här boken är definitivt inget undantag. Slutet slår till som en käftsmäll och man hade inte en chans att se det komma, SÅ oväntat är det. Jag älskar det!

Porto Francos Väktare, Ann Rosman

Porto Francos Väktare handlar återigen om polisen Karin Adler och hennes kollegor vid Göteborgspolisen. Man hittar en kropp begravd i en mosse och Karin och hennes team kallas ut för att reda ut vem det är och hur denne någon har hamnat i mossen. Parallellt med det får man, återigen, en inblick i den historiska aspekten av berättelsen, man får läsa berättelsen bakom kroppen i mossen ur perspektivet från en karaktär som levde under den tid så historien tar sin början.

Det finns egentligen ingen anledning för mig att skriva en recension om den här boken. EGENTLIGEN kan ni lika gärna bara läsa tidigare recensioner av böcker från samma författare, för om jag skulle skriva en recension om den här boken skulle det stå i princip samma sak.

Det som skiljer den här boken från dom tidigare är två (tre) saker: För det första (och tredje) finns det ingen riktig mordgåta i nutid,och det kan jag sakna. I och med det så uteblir det där spännande och oväntade slutet som jag älskar OCH saknar. För det andra så får den historiska aspekten väldigt mycket utrymme i den här boken. Jag upplever att en betydligt större del än tidigare handlar om vad som hände DÅ, och nuet blir inte så relevant. Jag gillar det, men samtidigt så saknar jag som sagt en nutida mordgåta i berättelsen.

Det finns ingen som helst anledning till att INTE läsa Ann Rosman om man älskar deckare. Jag kommer ha svårt att tåla mig till nästa bok är färdigskriven.

Fick "vecka 36" i brevlåda idag *glad*

Intervju/gästblogg med Sofie Trinh Johansson

Sofie Trinh Johansson är uppvuxen i Bua och bor i Varberg, hon är 50% svensk 50% vietnames. Sofie pluggar till sjuksköterska på heltid och har en kvarts tjänst som personlig assistent och arbetar även lite extra som instruktör på ett gym för kvinnor. Hon har två barn: 5 och 2 år gamla. (Iseline och Tor) och en  fästman som heter Christoffer.

Sofie läser helst fantasy och romance, gärna i kombination. Hon skriver fantasy och romance och debuterade med "Vatten och salt" på Freya Förlag i  juli 2011. Nästa bok heter "Halvblod" och är första delen i en vampyrtrilogi. Den kommer i december 2011 på Mörkersdottir förlag.

Om man vill smygläsa lite ur Vatten och Salt kan man göra det hos Kapitel 1.


Intervju:



På vilket sätt har dina ”dagjobb” påverkat ditt  författande?

Jag skulle väl vilja säga inte alls, men det stämmer väl egentligen inte. När jag var mammaledig skrev jag varje eftermiddag när mina barn som middag 2-3 timmar. Då hade man all tid in världen på att knåpa ihop en bok. När jag började jobba heltid i somras och i höstas skrev jag på kvällarna, och visst var man trött då, men jag var ju tvungen. Nu pluggar jag hundra procent till sjuksköterska och jobbar tjugo procent, och visst märker man att tiden krympt ytterligare eftersom jag även måste plugga när jag kommer hem! Och så nu på sommaren då, när jag pluggar hundra procent och jobbar hundra procent, då märker man att det knappt finns någon tid alls. Men det går. Jag har sänkt mina krav på 70 sidor i veckan till 40 och det funkar hyfsat. Vill verkligen bli klar med den roman jag jobbar på nu i sommar!

Hur gammal var du när du började skriva böcker?

Så liten att jag knappt minns. I skolan hade vi vad som kallades för "händelseböcker", där man både skrev och ritade bilder till. Jag hade en hel låda full istället för den klädnypa som de andra barnen hade. När jag gick i fjärde klass skrev jag en serie som jag har för mig blev 17 böcker lång. Den handlade om ett syskonpar som blev strandsatta på en öde ö och hette "Skeppsbrutna". Det är verkligen synd att jag aldrig sparade den, för det var en riktigt blodig historia med en makalös intrig! =)

Var hämtar du inspirationen från?

En klyscha, men överallt. Idén till Halvblodstrilogin fick jag när min pappa en gång kallade mig för halvblod. Min mamma är från Vietnam, men det är sällan någon som märker det (förutom smygrasister när jag jobbade i hemtjänsten, som tyckte att jag var "väldigt svart i håret och om brynen") utan det ligger i blodet. Och vips! var en hel trilogi född. Idén till "Vatten och salt" kom bara hux flux när jag jobbade natt, jag vet inte alls hur den dök upp faktiskt, och så är det med de flesta idéer jag får.

Är något i dina böcker självupplevt?

Oh ja, mycket är självupplevt, men bara små händelser och småsaker som folk säger. Huvudpersonen i Halvblod är väldigt lik mig och jag har lånat mycket av mina tankar till henne, men jag kan inte säga att vi varit med om samma saker.

I korta drag, vad handlar "Vatten och salt" om?

"Vatten och salt" utspelar sig på 1910-talet och tar plats i Varberg, där en omöjlig kärlekshistoria utspelar sig. Vilhelm tillhör en rik familj och faller för en ung flicka som ingen vill tala högt om. Han är fast besluten att ta reda på vem hon är men inser snart att sanningen spelar mindre roll när man blir förälskad i lögnen.

Vad tycker du om att göra på fritiden?

Oj, här får du ett mycket tråkigt svar: skriva. Det är svårt att förklara för de som inte känner det själva, men det är ett sådant stort behov i mig. Jag tycker att det är jobbigt att inte skriva. Min inre stress byggs på, jag sover sämre och jag tänker alldeles för mycket, försvinner bort i min egen lilla drömvärld. Jag behöver skriva för att jag behöver få det ur mig, sedan fungerar jag mycket bättre. =) Tidigare tränade jag väldigt mycket, men det har fått hamna efter. Sjunga var också en favoritsysselsättning, jag trodde alltid att jag skulle bli artist, men efter en operation fick jag en ensidig stämbandsförlamning så min röst låter numera väldigt underlig när jag talar och sjunger.

Har du någon favoritförfattare?

Jean M Auel (dock INTE hennes senaste), Robin Hobb, Guy Gavriel Kay och JK Rowling för att nämna ett par. Charlaine Harris och Stephenie Meyer för att nämna ett par andra. Jag gillar det övernaturliga. =)




Tack för det, Sofie!

Själakistan, Ann Rosman

Själakistan är den fristående fortsättningen på Fyrmästarens dotter och den är precis lika lysande som den första!

Återigen är det polisen Karin som är huvudperson och försöker tillsammans med sina kollegor vid Göteborgspolisen lösa ett flertal mord i Marstrand. En skolklass på utflykt snubblar över ett huvudlöst lik, och man hittar dessutom ett avhugget huvud i gamla Fru Wilsons trädgård.Det visar sig dock att kroppen och huvudet inte hör ihop,och medan man försöker lösa fallet dyker det dessutom upp fler kroppar efter offer som mördats på ett sätt som känns rituellt och medeltida. Fallet blir bara märkligare och märkligare,och märkligast av allt blir det när man upptäcker att offren har en oväntad koppling till varandra.

Det finns ingenting att klaga på. (Jo en liten sak, återkommer till det.) Boken är välskriven, handlingen är både intressant och fängslande och slutet är åtminstone en smula oväntat. En sak jag gillar mycket med Rosmans böcker är att dom innehåller mycket historia. Det är kanske bara en fördel om man de facto GILLAR historia, men det gör jag! Dessutom är det mesta äkta historia, vilket gör det hela mer intressant.

I handlingen får man inte bara följa själva utredningsarbetet i mordfallet, som förvisso är intressant så det räcker och blir över. Man får även i den här boken tillbakablickar till den tid när allt började, och en av huvudkaraktärerna växte upp. Utöver det får man även följa sjukskrivna Saras liv, och hennes kamp med att få omgivningen att förstå att hon faktiskt är SJUK, trots att det inte "syns". Jag blir förbannad, och vill slå hennes man i huvudet mellan varven, men han styr upp sig och blir en riktigt hjälte mot slutet! Jag gillar "serier" eftersom de "små" historierna som utspelar sig bakom handlingen är minst lika fängslande som huvudstoryn. Jag gillar att följa karaktärerna genom deras liv.

Slutet i Själakistan är inte fullt lika oväntat som i den första boken, men det "duger". Man svävar i viss ovisshet ända till slutet,och det läggs ut många villospår, men man tror sig ändå veta vem som är mördaren och tyvärr får man rätt. Inte för att boken blir sämre för det, men jag är ju en sucker för att inte ha en ANING om vad som ska hända! Jag vill få en käftsmäll av upplösningen.

Det enda jag tror att jag vill gnälla lite på är en liten detalj i handlingen. Karins före detta sambo dyker upp ganska tidigt i boken och ställer till en del besvär, men sen då? Man (jag) förväntade sig att han skulle ställa till med lite mer oväsen i boken, men som det är nu så bara försvinner han ur handlingen som en tam liten kissekatt... Det känns nästan som om han glöms bort!

Jag håller nu på med den tredje boken, Porto Francos Väktare, och jag ÄLSKAR dessa böcker. Dessvärre är denna helt nyutkommen, vilket innebär att jag kommer bli tvungen att lämna Karin och hennes liv en längre tid när jag är klar med den :(  (Samma sak med Liza Marklunds Annika, och Camilla Läckbergs karaktärer i Fjällbacka. Man saknar dom när böckerna tar slut!)

Läs Ann Rosman, det är det enda tips jag har att ge!

Man skulle kunna tro

att det här blev en deckarblogg, men så är inte fallet. Det är åtminstone inte planerat så. Jag tycker om att läsa många olika typer av böcker, men just nu (och sedan rätt lång tid tillbaka) så är jag inne i en deckarfas, så det blir tyvärr(?) så att det kanske dominerar en smula.

Det kommer dock lite annat också. T ex så kommer jag publicera en kort intervju med författaren Sofie Trinh Johansson tillsammans med ett utdrag ur hennes bok en bit in i Augusti, håll utkik efter det! Under tiden kan ni kolla in hennes blogg HÄR.

Ann Rosman, Fyrmästarens dotter

Fyrmästarens dotter gör mig glad över att ha upptäckt Ann Rosman. Det är den första boken som handlar om polisen Karin Adler.

Fyrmästarens dotter inleds med att en grupp polska arbetare hittar en gammal kropp i ett igenmurat rum när de arbetar med att bygga en ny turistanläggning och renovera den gamla fyren på ön Hamneskär utanför Marsstrand. Arbetsledaren är mån om att arbetet inte ska stoppas upp och försöker muta sina arbetare till att hålla tyst om saken, men det slutar med att de kontaktar polisen ändå, och Karin får börja nysta i en avancerad historia som sträcker sig över många år.

Boken är välskriven, och intrigen är intressant och fångande. Det tar ett tag att få grepp om alla olika karaktärer och reda ut vem som är släkt med vem dock. Intrigen sträcker sig som sagt över flera års historia och man får följa polisarbetet i nutid samtidigt som man får följa några av karaktärerna flera år tillbaka i tiden medan "början" till historien utspelar sig. Jag tycker att boken är skickligt skriven med alla olika historier som utspelas för olika karaktärer, och jag tycker att det är intressant att man får läsa "ur karaktärernas eget perspektiv" vad som hände i början, och hur kroppen hamnade i väggen.

Dessutom (ja, jag vet att jag tjatar lite) så har boken ett mycket oväntat slut!

Mary Mary, James Patterson

Mary Mary handlar om FBI-agenten Alex som har ett minst sagt komplicerat privatliv. Under en semesterresa med familjen blir han inringd av sin chef för att delta i en undersökning av en rad mordfall. Någon mördar kvinnliga kändismammor, och skickar sedan mail till reportern Arnold där morden beskrivs i detalj, undertecknade med Mary Smith.

 Den här boken är skitbra. Väl värd att läsa, välskriven både rent tekniskt och innehållsmässigt. Den har ett oväntat slut, men den historia som man ska luras att tro är den riktiga är en smula för uppenbar för att man ska falla för det, man VET att boken kommer ha ett helt annat slut med en helt annan mördare, men man blir ändå lite förvånad i slutet.

Huvudjägarna, Jo Nesbö

Huvudjägarna handlar om head huntern Roger som har rykte om sig att vara den bästa i branschen, den han rekommenderar till anställning blir alltid anställd. Roger har en vacker fru, en stor villa och dyra vanor. I ett desperat försök att hålla sin fru lycklig trots att han nekar henne barn köper han henne dyra presenter, bland annat ett pengaslukande konstgalleri. För att bekosta sin extravaganta livsstil extraknäcker han som konsttjuv.

Jag måste tyvärr säga att den här boken är lite av en besvikelse. Rent tekniskt är den välskriven, den har ett bra språk, en bra rytm i texten och den lämnar inga lösa trådar hängande. Dock, efter att ha slukat böckerna om Harry Hole av samma författare hade jag höga förväntningar även på denna bok.

Handlingen är rätt menlös. Det blir aldrig någon riktig spänning i boken och man (jag) fattar aldrig riktigt VAD själva poängen ska vara. Jaha, han är head hunter, jaha, det är någon snubbe som vill döda honom, men varför då? Jag vet inte, det var lite för TAMT på något vis. Dock, boken har en rätt intressant twist på slutet, som Nesbös böcker ofta har, och det får den ett stort plus för! Av någon anledning så fortsätter man också läsa, trots att handlingen inte känns så intressant, så NÅGOT har boken som fångar i alla fall.

Jag vet ärligt inte om jag vill rekommendera boken eller inte, men jag tror att jag lutar åt att det är en bok man nog måste läsa ändå, och bilda sig en egen uppfattning om. Själv hoppas jag att nästa bok blir bättre! Och allra helst att Harry Hole gör come back.

Om att få veta en hemlighet

Phu! Efter mitt inlägg här har jag av författaren fått veta hur den lösa tråden reddes upp! Det tänker jag givetvis inte skriva här, jag är bara så galet nöjd över att ha fått veta ;)

Frid i själen, alla ankor i en rad.

En död ängel, Åsa Schwarz

Jag fick äran att få hem ett förhandsexemplar av Åsa Schwarz bok En död ängel för att recensera. Det är mitt första förhandsexemplar, men inte det sista hoppas jag!

En död ängel är andra boken i serien om unga, miljömedvetna Nova. I början av boken får vi följa Nova när hon tillsammans med andra Greenpeaceaktivister jobbar med att resa en kopia av Noas ark på den plats där bibeln menar att den ursprungliga arken strandade.

Under en utflykt blir Nova brutalt nedslagen, och när hon vaknar till medvetande igen är hon tillbaka i Stockholm på ett sjukhus och har ingen aning om vem som slog ner henne eller var hennes pojkvän sedan några veckor tillbaka har tagit vägen. Har han slagit ner henne och sedan rymt fältet, eller är han död? Nova beslutar sig för att återvända och försöka ta reda på sanningen.

Handlingen i En död ängel är fantastisk. Redan från de första sidorna är man fast och vill veta mer om vad som kommer hända. Dessutom har boken två "sub plots" (vad fasen heter det på svenska??) som gör boken ännu mer spännande. Dels får man följa Nova, dels får man följa polisen Kent som försöker fånga en fånge som är på rymmen från häktet, en fånge som dessutom råkar vara Novas pappa. Utöver det får man även följa den höggravida polisen Amanda och hennes minst sagt besvärliga graviditet, och alla tre berättelserna vävs ihop på ett mycket begåvat sätt.

Om författaren står följande på insidan av omslaget: "Åsa schwarz har skapat en helt egen genre: skräck möter deckare möter mysticism". Man måste nästan välja att ta till sig även mysticismen i boken även om man som jag är en smula för rationell för det. Om man väljer bort den delen kommer man mot slutet av boken dra slutsatsen att en och annan karaktär är svårt psyksjuk, men väljer man att ta till sig det öppnas en ny och spännande värld av oanade möjligheter.

Jag gillar (som bekant?) böcker med ett oväntat slut, och på den punkten vet jag inte hur jag ska ställa mig när det gäller En död ängel. Ytligt sett verkar saken vara klappad och klar redan tidigt i boken, men man får små ledtrådar ganska tidigt till att det eventuellt kan finnas ett alternativt slut. Dessa ledtrådar är dock så fria från detaljer att man inte VET förrän absolut i slutet av boken, vilket är mycket bra! Man kastas fram och tillbaka mellan att tro sig veta vem skurken är, till att bli osäker på om det verkligen kan vara så, flera gånger under bokens gång. Dock, efter att ha anat hur det skulle sluta rätt länge så var det lite, men bara lite, av en besvikelse att få rätt. Dock var inte slutet så pass uppenbart att jag skulle vilja påstå att det gör boken sämre, för så ligger det inte till.

Jag vill ge ett stort plus till att författaren belyser olika samhälls- och miljöproblem genom handlingen i boken. Jag vill också ge ett stort plus till att hon mellan varven utelämnar uppenbara detaljer i handlingen. När huvudkaraktären blir av med sin biljett när hon ska ut och resa BEHÖVER man inte veta i detalj vad som händer, det begriper en normalbegåvad vuxen ändå, och tack vare skickligt författande slipper man få den biten berättad för sig.

När det gäller handlingen har jag bara en enda sak att gnälla på, och det är att man lämnas med en lös tråd som inte får en upplösning. VEM skjuter Peter D?? Måste läsa om slutet tror jag, och se om jag helt enkelt missade den detaljen, men det tror jag inte.

Om jag ska gnälla på något över huvud taget med boken så blir det tekniska saker. Boken innehåller några (två sketna...) "stavfel", två bindestreck som hamnat fel. Inget som förstör boken, och definitivt inte handlingen, men som kan reta en nörd som undertecknad. Jag skulle dessutom ha önskat en tydligare uppdelning av kapitel. Nu är boken tydligt uppdelad på så vis att man får veta när handlingen byter plats rent geografiskt, och sure, texten ÄR tydligt markerad med ett större uppehåll i texten när handlingen byter fokus, men är man inte uppmärksam när man läser så kommer man haja till när handlingen plötsligt byter från en karaktär till en annan, utan uppenbar förvarning.

Dock, dessa tekniska saker är såna bagateller att det NÄSTAN inte är värt att nämna. Boken är fantastisk, det står jag fast vid, och jag är oerhört glad att jag fick tillfälle att läsa den.

En död ängel är andra boken i en serie, och ska man läsa båda så bör man nog börja med den första, Nefilim. Jag har inte läst den (ännu, men var så säker att jag ska!) men en stor del av handlingen i En död ängel berättar (gissar jag, det verkar så) om vad som hände i den första boken. Läser man En död ängel först tror jag att det blir lite av en spoiler. Håller Nefilim samma höga standard som En död ängel så tror jag inte att man blir besviken.

Svinhugg, Marianne cederwall

Svinhugg är föregångaren till Svartvinter och handlar om Miriam som tack vare att hon blivit blåst av sina fd. "kompanjoner" hamnat hos kronofogden och fått spendera åtta helvetiska år med att bli skuld- och prickfri. Nu är hon tillbaka i sina hemtrakter och springer på de tre männen som är orsaken till hennes olycka och Miriam bestämmer sig för att hämnas.

Svinhugg är en helt ok bok som absolut rekommenderas. Det jag saknar i den är att det inte är så mycket DECKARE över den. Det är ingen gåta där man med spänning väntar på att få läsa upplösningen, utan en trevlig berättelse om allt och ingenting. Bortser man från det så är berättelsen intressant, och boken är välskriven så den är absolut värd att spendera lite tid med.

Det kom en död ängel med posten

Den här ska också "läsas" under sommaren

I läsahögen

Ligger bland annat denna och väntar

Vargsläkte, Caroline L Jensen

Med Vargsläkte, Lykanthropos I känns det som om Caroline L Jensen har hittat till rätt genre. Även om min personliga favorit fortfarande är Champagneflickan är jag inte det minsta besviken på Vargsläkte. Man kan trots allt bara skriva en relativt begränsad mängd självbiografier under sin livstid...

Vargsläkte handlar om unga Vera, som intet ont anande ska spendera sommaren hos sin mormor Ylva Duse i Jämnviken. Vera har ingen aning om vad hennes mormor är, men hon börjar snart ana oråd både vad gäller Ylva och hennes väninnor. Vi får också läsa om stackars Hilda, som inte har det helt lätt i livet och anklagar Ylva och hennes väninnor för det.

Blir man rädd? Nej, det blir man inte, och det är nog den enda besvikelsen. Det enda som känns läskigt på ett "spöklikt" vis, är strandvaskaren som dyker upp lite här och var i boken, han är skrämmande så det räcker och blir över, och han är också den enda karaktär som höjer MIN puls. Jämnvikens egen knarkare är obehaglig, på ett sätt som är så vardagligt att man inte orkar bli rädd för honom. Knarkare och våldsverkare är man så van vid från vardagslivet, tidningar etc. Varulvarna känns inte heller särskilt skrämmande. Kanske på grund av att man vet att det bara är en fin gammal tant och en vän liten flicka som gömmer sig inuti. Dom är starka, respektingivande och lite mys-farliga. Man blir inte rädd, det känns inte obehagligt. Man kanske skulle tycka annorlunda om man mötte dom i skogen, men eftersom jag bara stiftat bekantskap med Ylva och Vera på papperet så kategoriserar jag in dom under "mysrysliga".

En riktigt skrämmande bok får man förhöjd puls av, och man måste lägga ifrån sig den för att inte hjärtat ska sluta slå helt av ansträngningen ( t ex Psykopaten, Dean Koontz) och det var något sådant jag hade hoppats på skulle hända här, men Vargsläkte når inte riktigt dit, inte genomgående. Strandvaskaren har den effekten, det är en karaktär som är riktigt skrämmande och som får mig att ligga vaken på nätterna, men resten av boken är mysryslig.

Boken är inte dålig för det, tvärt om! Vargsläkte är en fantastisk bok som jag kommer läsa fler gånger, och jag längtar efter fortsättningen som kommer ut någon gång nästa år och som enligt ryktet ska innehålla en särdeles obehaglig karaktär. Vargsläkte är inte bara en skräckroman, utan den innehåller även en stor portion humor och kärlek och jag tycker att man kan se en bit av författarens personlighet lysa igenom i texten.

Sättet att skriva på känns igen från Fru Bengtsson. Det är något med dialogen i böckerna som gör att det känns lite stelt bitvis, men det gör inte särskilt mycket för böckerna håller ändå så hög kvalité både rent tekniskt och i handlingen.

Fru Bengtssons andliga uppvaknande, Caroline L Jensen

Fru Bengtssons andliga uppvaknande, Caroline L Jensen

Fru Bengtssons... är en komedi som på ett kritiskt och humoristiskt sätt utforskar gamla testamentet. Boken börjar en smula oväntat, och efter någon sida bara så undrar man hur resten av berättelsen ska kunna fungera, men det löser Caroline på ett strålande vis. Vi får följa djävulen när han tar en liten vän flicka i besittning och genom henne lurar Fru Bengtsson till diverse handlingar, allt i syfte att reta Gud. Fru Bengtsson blir mer och mer kritisk till Gud och hans inställning till saker och ting, och bestämmer sig för att bryta mot alla Guds bud.

Den här boken är fantastiskt rolig och väl värd att läsa. Det är inte en torr bibelhistoria utan en fantastisk berättelse med en stor portion humor, och ett ganska oväntat slut.

Champagneflickan, Caroline L Jensen

Champagneflickan, Caroline L Jensen

Champagneflickan är precis den typ av bok jag gillar. Jag gillar biografier, jag gillar att få ta del av folks smutsiga (och inte så smutsiga) hemligheter. Jag tycker helt enkelt om att läsa folks dagböcker ;)

Caroline berättar i Champagneflickan, en svensk strippa berättar, om hur hennes liv gick åt helvete efter en brand och hur hon i ett desperat försök att tjäna pengar och komma på rätt spår igen tar ett jobb i Danmark som strippa och så kallad champagneflicka.

Under tiden hon försöker dansa ihop pengar träffar hon på en och annan intressant karaktär, och får en och annan ny vän, men det roliga får ett abrupt slut när en av flickorna blir mördad och Caroline hör allt från sitt rum som är bara någon meter bort.

Champagneflickan är smutsig, och den är ärlig, och den är full av kärlek.

Svartvintern, Marianne Cederwall

Svartvintern, Marianne Cederwall

Svartvintern är riktigt bra när man kommer in i handlingen. Den har flera "teman" i historien. Dels är det historien om Ralph Sörarve, och läsaren undrar om han någonsin ska bli accepterad av byborna i den pyttelilla byn Kuivalihavaara? Varför fick han ärva hotellet till att börja med? Vilka är egentligen hans föräldrar? Sedan har vi även historien om barnliket, vem är det och varför är det undangömt? Dessa och många fler är de små historier som gömmer sig i den stora handlingen, och som gör att man läser boken från början till slut.


Jag undrar om författaren med flit döpte Ralph till just Sörarve? Eller, det är klart att det var med FLIT, det var ju knappast en olycka, så det jag egentligen undrar är om tanken bakom namnet var samma som jag, en inbiten norrlänning, tror? Sörarve, han från söder som fick ärva...

Flyttar in lite gamla inlägg

Flyttar lite recensioner av böcker jag läst tidigare till ny blogg. Kommer fylla på vart efter med mer läsning, både gammalt och nytt.

Mörkermannen, Unni Lindell

Mörkermannen, Unni Lindell

Nu börjar jag känna mig tjatig, men Mörkermannen har,precis som Lindells tidigare böcker, allt. Spännande handling och ett väldigt oväntat slut. Man vill hela tiden veta mer, och man vet inte hur den ska sluta redan efter halva boken, precis så ska en bra bok vara.

Vilket samband finns det mellan mordet på en kvinna, och den gamla historien om överfallet på en annan kvinna? Vem är det som spionerar på de sommarjobbande tjejerna på campingen? Cato Isaksen och hans kollegor får återigen något att bita i,och vi läsare får hänga med på en oväntad resa.

Honungsfällan, Unni Lindell

Honungsfällan, Unni Lindell

Honungsfällan är ytterligare en fantastisk bok från denna författare. Precis som de två tidigare jag bloggat om så håller den en oerhört hög standard både vad gäller handling och ett oväntat slut.

Cato Isaksen ska tillsammans med sina kollegor dels lösa ett mordfall, en ung lettisk kvinna som hittas påkörd men som även har skador som inte kan ha orsakats av en bil, och dels lösa fallet med en försvunnen pojke. De båda fallen verkar inte ha något samband, men ju fler detaljer som nystas upp desto mer verkar det finnas ett samband mellan fallen.

Orkestergraven, Unni Lindell

Orkestergraven, Unni Lindell

I Orkestergraven ska Cato Isaksen återigen lösa en oförklarlig mordgåta. Så här skriver förlaget om handlingen: "Siv Ellen Blad, tonårsmamma, postkassörska och passionerad violinist, hittas mördad en natt i början av januari. Det tar inte lång tid innan kriminalkommissarie Cato Isaksen hittar möjliga misstänkta. Men vilket är motivet? Alla uppslag
tycks glida som kvicksand mellan Cato Isaksens fingrar.
Och hemma väntar familjen. Hustrun Bente, deras två tonårssöner – och så minstingen Georg, pojken med den livliga fantasin. När Georg börjar tala om farbrorn som hämtar honom på fritids avfärdar hans far det som ännu en låtsasvän.
Men så går det upp för Cato Isaksen att den farbror Georg pratar om är den
mördare han letar efter. "

Orkestergraven är inte FULLT lika bra som Nattsystern, men den ligger på en så hög nivå att den ändå är oerhört bra. Lika bra som Nattsystern är det svårt att vara, faktiskt. Orkestergraven har en väldigt bra handling, som även om den inte är fullt lika oväntad som Nattsystern inte är alldeles uppenbar. Man läser boken med spänning, och slutar inte vara nyfiken och vilja ha mer.

Nattsystern, Unni Lindell

Nattsystern, Unni Lindell

Nattsystern handlar om kriminalkommissarie Cato Isaksen som försöker utreda ett eventuellt samband mellan ett oförklarligt mord på en oförarglig gammal dam, och försvinnandet av hennes dotterdotter. Det finns till synes inget samband alls, bortsett från släktskapet mellan offren, men Cato misstänker att det finns mer än så under ytan.

OERHÖRT bra bok. Handlingen är suverän och slutet är totalt oväntat, det är inte förrän precis när det börjar nysta upp sig som man fattar sambandet. Finns ingen som helst anledning till att inte läsa boken,och när man är färdig vill man genast hugga in på nästkommande böcker också, vilket är precis vad jag gjorde.

Mörkrädd, Andreas Roman

Mörkrädd, av Andreas Roman.

Mörkrädd handlar om David, som sedan han var barn och blev överfallen i skogen en mörk kväll har varit väldigt mörkrädd.

Merparten av boken utspelar sig i nutid, när David är runt 30 år gammal och har bestämt sig för att ta tag i sitt problem. Han har på sin psykologs uppmaning hyrt en stuga i mörkaste och kallaste Norrland där han ska bo under en tid, mer eller mindre isolerad från omvärlden, och försöka hantera sin rädsla.

Boken är bra. Den är absolut läsvärd.och rekommenderas varmt. MEN, när man är färdig känns det mer som om man läst en psykologisk fallstudie än en skräckroman, och jag personligen känner att det blir lite för mycket av det psykologiska och lite för lite av romanen. Det tycker jag dock inte att man ska låta sig hindras av, för den är ändå värd att läsa.